Herrgården i Gradkowice

Namnet "gard" översatt från fornpreussiska betyder "fästning". Under århundradena övergick denna egendom i händerna på många pommerska familjer, såsom von Mach, von Krockow, Wejherowie och Chmielińscy. Sedan 1859 har den ägts av familjen von Koss. Theodor von Koss genomförde ombyggnaden och utvidgningen av det lokala palatset, anlade en park och grävde två dammar. Erlich von Koss fortsatte moderniseringen och utvidgningen av egendomen och gårdsbyggnaderna. Tyvärr visade sig Karl von Koss vara en oansvarig man och slösade nästan bort familjens egendom. Lyckligtvis lyckades Erlichs mor och änka, Elizabeth von Koss, förhindra detta. År 1945, när nyheten om den annalkande sovjetiska armén kom, begick Elizabeth, tillsammans med sin familj (två barnbarn och en svärdotter), kollektivt självmord genom att ta gift. Karl, som återvände från jakten och fann sin döda familj, bestämde sig också för att begå självmord. Den enda överlevande i familjen var Elizabeths barnbarn, som flyttade till Tyskland på 1950-talet. Sovjeterna plundrade palatset grundligt efter att ha ockuperat det. Under den polska folkrepublikens era fungerade byggnaden som potatislager för den lokala statliga gården (PGR). Den förföll gradvis, och under denna tid förstördes strukturen till 80%. År 1980 köpte greve Jakub Smólski, med stöd av professor Wiktor Zinn, hela egendomen. Den nya ägaren räddade den från ruin genom att genomföra renovering och interiörförnyelse. På platsen för det tidigare ishuset, där resterna av familjemedlemmarna von Koss av misstag upptäcktes, reste greven en obelisk till minne av de tragiskt avlidna föregångarna. Den nuvarande byggnaden, som dateras till början av 1900-talet, inkluderar en tvåvåningsherrgård med en främre veranda och en halvcirkelformad utbyggnad på trädgårdsfasaden, uthus, gårdsbyggnader och en liten muromgärdad park.

Till herrgården är en legend knuten om att palatset vaktas av Erlich von Koss ande, som ofta går i de knarrande trapporna. Det finns också en viss målning i palatset - ett porträtt av en mauretansk prins, täckt av en mantel vars ärmar är prydda med små klockor. Enligt denna legend, när någon ska dö i palatset, börjar klockorna ringa.