Heliga Korsets kyrka i Rumia

Den romersk-katolska församlingen i Rumia grundades av cisterciensmunkar från Oliwa omkring 1220, efter att de fått byn av prins Subisław, son till Sambor I. Tidigare tillhörde Rumia Redas församling. År 1253 utfärdade biskop Wołomir av Włocławek, under sin vistelse i Gdańsk, ett dokument som förbjöd kyrkoherden i Rumia att utöva själavård över byar som tillhörde Oksywies församling. Kyrkoherdarna i Rumia var växelvis cisterciensmunkar från Oliwa och sekulära präster. Efter de svenska krigen uppstod behovet av att slå samman församlingarna Rumia och Reda till en (år 1683 och liknande 1730). Vid denna tid fungerade kyrkan i Reda som en filialkyrka till Heliga Korsets kyrka i Rumia. Först 1887 blev församlingen i Rumia åter självständig. År 1897 ansökte församlingsrådet i Rumia hos biskopen av Chełmno, Leon Render, om att Zagórze, Łężyce och Dębogórze skulle införlivas i Rumi-församlingen, som då endast hade 821 troende. Detta skedde den 1 januari 1901. Församlingen i Rumia, tillsammans med Oksywie, Puck, Strzelno och Żarnowiec, anses vara den äldsta i denna del av Gdańsk Pommern.

Salesianpräster har hand om kyrkan. Kyrkan är en treskeppsbyggnad med många nyrenässansdrag och en basilikal planlösning (sidoskeppen är lägre än mittskeppet). Fasaden domineras av ett brett torn täckt med ett valmat tak, som rymmer ett modernt kariljong som spelar kyrkliga sånger. Inuti kompletteras de vackra polykroma målningarna på väggar och tak av två nybarocka altare och ett barockt sidoaltare, som flyttats från den gamla lilla kyrkan.